GOLDEN RETRIEVER

Golden retrievern är en av de mest kända hundraserna i världen, men dess utbredda popularitet som familjehund har delvis skymt den funktion den faktiskt valdes för: att vara en jakthund specialiserad på att hämta dödat eller sårat vilt , kapabel att arbeta både på land och i vatten.

Bakom det eleganta utseendet, den allmänt älskvärda naturen och den långa gyllene pälsen döljer sig en genuint jaktande retriever, utvecklad i Storbritannien för att arbeta tillsammans med jägare under jakter på stora skotska och brittiska egendomar. Hunden var tvungen att observera aktiviteten, memorera viltets landningsplats, nå det snabbt, använda sitt luktsinne vid behov och hämta djuret med ett tillräckligt skonsamt grepp för att undvika att skada det.

Traditionell avel har gynnat intelligens, balans, en stark apporteringslust, vilja att valla och en unik förmåga att arbeta samtidigt som man upprätthåller ett nära band med föraren. Golden retrievern är därför mindre självständig än vissa jaktraser och finner samarbete bland sina styrkor.

Ett exemplar från funktionella linjer kan skilja sig extremt, i struktur och beteende, från bilden av den tunga, kraftigt befjädrade golden retrieveren som ofta observeras i utställningssammanhang. Arbetshunden tenderar generellt att vara mer atletisk, slank, snabb och mycket motiverad att apportera och söka.

Vatten, kärr, vassbäddar, ängar, jordbruksmark och skogar är miljöer där golden retrievern kan uttrycka sina egenskaper fullt ut. Dess funktion är inte att söka upp och stoppa vilt som en pointer eller setter, utan att fullborda jakten genom att säkerställa effektiv och ansvarsfull återhämtning av fällt eller skadat vilt.

Golden Retriever: rasdatablad

Golden retrieverns ursprung och historia

Golden retrieverns historia är nära knuten till den brittiska jaktens omvandling under 1800-talet. Förbättrade skjutvapen och den växande populariteten för organiserad jakt ökade behovet av hundar som kunde apportera fällt vilt med precision i ofta svår terräng och i närvaro av vattendrag, sjöar och kärr.

Urvalet av rasen är traditionellt kopplat till den skotska egendomen Guisachan och Dudley Marjoribanks, Lord Tweedmouth, arbete , som under 1800-talet började ett systematiskt urval med utgångspunkt i gulfärgade retrievers och vattenhundar som användes i regionen.

En nyckelroll tillskrivs korsningen mellan en gul retriever vid namn Nous och en tweedvattenspanielhona vid namn Belle . Från denna linje och efterföljande parningar med andra retrievers och jakthundar etablerades gradvis de egenskaper som skulle ge upphov till den moderna golden retrievern.

Tweedvattenspanieln är numera utdöd, men dess bidrag anses vara särskilt viktigt på grund av dess anlag för simning, dess skyddande päls och dess förmåga att arbeta i vattenmiljöer.

Rasen betraktades initialt som en variant av flatcoated retrievers och erkändes senare som en självständig typ. Under 1900-talet uppnådde golden retrievern en extraordinär popularitet världen över.

Denna popularitet förvandlade den gradvis till en sällskaps-, assistans- och social brukshund, men dess ursprung förblir tydligt en brittisk jaktretriever.

Funktionellt urval: en hund skapad för att apportera, inte bara för att följa med

Dess ursprungliga funktion krävde mycket specifika egenskaper. Hunden var tvungen att hålla sig nära jägaren under hela attacken, observera viltets flykt och memorera var det landade.

När kommandot att hämta djuret kom, var hunden tvungen att ge sig av med beslutsamhet, snabbt nå det angivna området och hämta djuret. Om viltet inte befann sig på den förväntade platsen, var hunden tvungen att använda sitt luktsinne och sin egen sökförmåga.

Att bärga den skadade var särskilt viktigt. En skadad men fortfarande rörlig fasan eller anka kan snabbt avlägsna sig från nedslagspunkten. Apportören måste därför ha uthållighet och förmågan att följa ett spår.

Urvalet har också gynnat en mjuk mun . Hunden måste bära bytet utan att klämma det för mycket, vilket undviker onödig skada på viltet.

Dessa egenskaper gör fortfarande skillnaden idag mellan en enkelt väluppfostrad golden retriever och en äkta arbetande golden retriever.

Allmänt utseende och konstruktion

Golden retrievern ska vara symmetrisk, balanserad, kraftfull, aktiv och välbyggd . Strukturen ska uttrycka styrka utan tyngd och tillåta hunden att arbeta under längre perioder.

Kroppen är välproportionerad, med djup bröstkorg, välutvecklade revben och en stark ländrygg. En hund som är avsedd för simning, löpning och viltbärande kräver ett effektivt hjärt-lungsystem och en struktur som kan upprätthålla kontinuerlig aktivitet.

Bakhållet ska ge kraftfull drivkraft, medan framhållet ska möjliggöra god räckvidd. Den ideala rörelsen är flytande och regelbunden, utan sidledsspridning eller alltför ansträngande rörelser.

Hos arbetshundar är det särskilt viktigt att undvika övervikt. En överviktig golden retriever förlorar snabbt sin effektivitet, särskilt när den navigerar i vatten, lera och tät vegetation.

Huvud och uttryck

Huvudet är ett av rasens mest igenkännliga kännetecken. Det måste vara balanserat och välmejslat , med en bred men inte grov skalle och ett väldefinierat stop.

Nospartiet är kraftfullt, brett och djupt, med en längd som är ungefär proportionell mot skallens. Käkarna måste vara starka och kapabla att bära vilt.

Ögonen är mörkbruna och väl isärsatta, med ett karakteristiskt vänligt och intelligent uttryck.

Öronen är av måttlig storlek och placerade ungefär i ögonhöjd.

Nosen ska helst vara svart. En väl öppen nos är naturligtvis funktionellt viktig hos en hund som måste använda sitt luktsinne intensivt.

Nacke, bröst och bärförmåga

Halsen ska vara av god längd, slank och muskulös. Detta är inte bara ett estetiskt drag: en retriever måste kunna springa och simma samtidigt som den håller relativt tungt vilt i munnen.

Att bära en vuxen fasan eller en anka av god storlek kräver korrekt kraftfördelning mellan käkar, nacke, axlar och rygg.

En djup bröstkorg underlättar andningen under intensivt arbete. Revbenen bör vara välutvecklade utan att kroppen känns överdrivet tung.

Ländryggen är stark och muskulös, ett viktigt element för framdrivning under löpning och simning.

Lemmar, fötter och rörelse

Frambenen är raka, med god benstomme och ordentligt sluttande bogar. Bakställena är kraftfulla och välvinklade.

Fötterna är runda, kompakta och beskrivs ofta som "kattfottar" , med täta tår och starka trampdynor.

Korrekt rörelse gör att hunden kan täcka marken ekonomiskt. Gångarten ska vara kraftfull men ändå flytande, med god räckvidd och stark drivkraft.

En retriever måste inte bara ha en vacker steglängd för utställning: den måste kunna bibehålla effektiviteten i timmar på naturlig terräng.

Pälsen: skydd mot vatten, kyla och vegetation

Golden retrievern har en slät eller vågig päls, med rikliga fransar och framför allt en tjock, vattentät underull.

Denna struktur härstammar direkt från dess ursprungliga jaktändamål. Hunden var tvungen att upprepade gånger ge sig ut i kalla vattendrag och sjöar, samtidigt som den bibehöll tillräckligt termiskt skydd.

Underullen begränsar vatteninträngningen mot huden, medan överullen också skyddar mot kontakt med vegetation, lera och atmosfäriska förhållanden.

Fransarna är särskilt utvecklade i nackregionen, på baksidan av extremiteterna, på magen och på svansen.

Hos en hund som faktiskt används för jakt måste pälsen framför allt vara funktionell . En alltför riklig päls kan lättare behålla lera, frön och växtmaterial.

Från ljusgyllen till krämfärgad

Standarden tillåter alla nyanser av guld eller kräm , förutsatt att pälsen inte tenderar mot rött eller mahogny.

Den stora kromatiska variationen som observeras inom rasen beror på de olika urvalslinjerna och preferenserna som utvecklats i de olika länderna.

Brittiska och amerikanska arbetsmotiv kan ofta uppvisa mer intensiva toner än vissa mycket lätta europeiska showlinjer.

Färg avgör inte naturligt jaktförmåga. En retrievers kvalitet måste utvärderas utifrån struktur, temperament, hälsa, instinkt och arbetsförmåga.

Arbetsguldhundar och utställningsguldhundar

Hos golden retrievern kan skillnaden mellan arbetslinjer och utställningslinjer vara särskilt tydlig.

Arbetshundar tenderar generellt att vara ljusare, smalare och mer atletiska. Deras päls kan vara mindre riklig och har ofta en mörkare gyllene nyans.

Funktionellt urval gynnar apporteringslust, hastighet, markering, luktsinne, stabilitet och träningsbarhet.

Övervägande visar linjer kan uppvisa större benmassa, större bröstkorg, robustare huvuden och särskilt rik päls.

Det här är inte två olika raser, utan snarare selektiva inriktningar som kan producera hundar som är avsevärt olika i utseende och beteende.

För jägaren som verkligen vill använda Golden Retriever är utvärderingen av blodslinjerna och föräldrarnas arbetsegenskaper därför särskilt viktig.

Karaktär: foglighet och samarbete som arbetsverktyg

Golden retrievern beskrivs traditionellt som foglig, intelligent, naturligt hårt arbetande, mild, vänlig och självsäker.

Dessa egenskaper bidrog enormt till rasens spridning som familjehund, men deras ursprung är djupt funktionellt.

En apportör måste vara lätt att kontrollera, även under intensiv spänning. Den måste observera ett vilt som faller och förbli stilla. Den måste acceptera att bli dirigerad i en riktning den inte själv skulle ha valt. Den måste spontant hämta bytet mot sin förare istället för att hålla det.

Foglighet betyder därför inte en svag karaktär. En god Golden Retriever måste vara självsäker och kapabel att ta initiativ vid sökande, samtidigt som den bibehåller en stark samarbetsvilja.

Relationen med jägaren

Golden retrievern fungerar särskilt bra när det finns en stabil och konsekvent relation med sin förare. Rasen har normalt en stark benägenhet att observera människor och reagera på anvisningar.

Denna egenskap är särskilt viktig vid långdistansapportering. Genom visselpipa och handsignaler kan jägaren dirigera hunden till ett område som bara han har sett.

Men när retrievern kommer in i rätt område måste den gradvis bli självständig och använda sitt luktsinne.

Den kompletta Golden måste därför vara hanterbar utan att bli beroende och autonom utan att bli oberoende.

Apportering: En central instinkt hos rasen

Viljan att plocka upp ett föremål och ta tillbaka det till föraren är en av de centrala delarna i urvalet av Golden Retriever.

Denna predisposition kan visa sig mycket tidigt hos valpar. Små föremål, leksaker eller apportörer plockas upp och bärs spontant.

Förarens uppgift är att omvandla detta naturliga beteende till en ordnad och pålitlig apportering.

Hunden måste lära sig att bara gå när den blir ombedd, nå föremålet, hämta det korrekt, återvända utan onödiga omvägar och lämna över det.

En hög naturlig motivation gör processen mycket enklare, men kvaliteten på apporteringen beror fortfarande på urval och träning.

Den mjuka munnen

Den så kallade mjuka munnen representerar en av de egenskaper som traditionellt förknippas med golden retrievern.

Hunden måste bära viltet utan att hålla det för hårt. Ett för hårt grepp kan skada djuret; ett för löst grepp kan få det att falla under transport.

Det korrekta beteendet består av ett stabilt och försiktigt grepp.

Denna egenskap är särskilt viktig hos fjädervilt, där för högt tryck kan orsaka betydande skador.

Genetisk predisposition spelar en stor roll, men felaktig träning kan skapa problem med tuggandet eller innehavandet av hundar även hos en naturligt väldisponerad individ.

Märkning: Se, kom ihåg och uppnå

Markering är en grundläggande färdighet inom jakt. Golden retrievern måste observera viltets flykt och memorera platsen där det landar.

Hunden uppfattar inte territoriet från samma perspektiv som jägaren. Vegetation, lutning och avstånd kan göra det svårt att fastställa det exakta området.

En erfaren retriever använder träd, buskar, kanter, förändringar i strandlinjen och andra landmärken för att bygga upp ett rumsligt minne av hösten.

När den väl skickats når den snabbt området och påbörjar en doftsökning endast om bytet inte är omedelbart synligt.

Bra markering minskar energi och återhämtningstid dramatiskt.

Flera rapporter

Under en jakt kan flera viltfåglar falla i snabb följd. Golden retrievern måste kunna memorera två eller fler fall och komma ihåg informationen under den första apporteringen.

Jägaren kan också besluta att ändra ordningen. Ett skadat djur bör generellt bärgas med prioritet framför ett som definitivt är dött och lätt att lokalisera.

Hunden måste därför acceptera förarens val även när den spontant skulle riktas mot ytterligare ett fall.

Flera apporteringar kombinerar minne, självkontroll, markering och villighet att hantera och är ett av de bästa testerna på en vältränad retriever.

Blind apportör: Att lita på sin förare

Blind apportering är bärgningen av ett vilt som hunden inte har sett falla.

I denna situation måste golden retrievern starta i den riktning som jägaren anger utan att ha någon egen visuell information.

Föraren använder visselpipa och handsignaler för att stoppa och dirigera hunden åt höger, vänster eller framåt.

När den når målområdet får hunden sökkommandot och använder sitt luktsinne för att lokalisera bytet.

Utmaningen ligger i att balansera lydnad och autonomi : hunden måste lita på sin förare tills den når fallzonen; väl där måste den kunna lösa problemet med hjälp av sina egna sensoriska förmågor.

Stabilitet: att se spelet falla och förbli stilla

Förmågan att förbli stilla är en av de viktigaste aspekterna hos jaktretrievern.

En hund som börjar springa på egen hand vid ljudet av ett skott eller när den ser sitt byte falla kan skapa farliga situationer och äventyra hela händelsen.

Stadighet, å andra sidan, lär Golden Retriever att fall inte automatiskt signalerar starten.

Hunden observerar, memorerar och väntar.

Först när han får ordern ger han sig av till återhämtningen.

Denna förmåga kräver särskilt arbete hos försökspersoner med en mycket stark önskan att apportera, just för att de måste lära sig att kontrollera ett mycket motiverande beteende.

Att ta tillbaka från vattnet

Golden retrievern har en stark benägenhet för vattenarbete . Dess tjocka, vattentäta underull, kraftfulla kroppsbyggnad och apporteringsinstinkt gör den särskilt effektiv på att jaga ankor.

Hunden måste gå i vattnet utan att tveka, välja en effektiv bana och hålla tempot även över långa sträckor.

Enkel bärgning innebär ett dött, synligt vilt djur. De verkliga svårigheterna börjar när djuret skadas.

En anka kan fortsätta simma, dyka, blåsas upp av vinden eller nå en vassbädd. Apportören måste då kombinera syn, lukt, erfarenhet och uthållighet.

Hundens värde blir särskilt tydligt just när jägaren inte skulle kunna återfå viltet självständigt.

Golden Retrievers och ankjakt

Gräsand, kricka, bläsand, stjärtand, knatter och andra Anatidae representerar en traditionell användning som är helt i linje med rasen.

Medan den väntar måste golden retrievern hålla sig lugn i gömslet eller nära jägaren. En hund som rör sig ständigt kan hindra fåglarnas närmande.

I handlingsögonblicket måste han noggrant observera och markera fallen.

Efter kommandot, gå ner i vattnet och fortsätt mot det angivna området.

Arbetet kan bli särskilt komplicerat när flera vilt dödas eller när skadade byten når tät sumpvegetation.

En vältränad retriever bidrar därför inte bara till jägarens komfort, utan framför allt till att minska förlorat vilt.

Vassbäddar, träskmarker och svåra återhämtningar

I vassen blir synen nästan oanvändbar och guldfisken måste huvudsakligen förlita sig på lukten.

En skadad anka kan röra sig genom små korridorer i vegetationen och ständigt ändra riktning.

Hunden måste tränga igenom täcket samtidigt som den bibehåller motivation och uppmärksamhet. I vissa fall kan den förbli helt utom synhåll för föraren.

Här framträder värdet av erfarenhet: Golden retrievern måste kunna tolka lukter, ljud och växtlighetens rörelser och fortsätta söka även när den inte får några anvisningar.

Uthållighet blir en viktig egenskap.

Apportering från marken: Fasan, rapphöna och annat vilt

Golden retrievern är inte bara en vattenhund. Den är en komplett apportör och kan effektivt användas för att hämta fasan, grå rapphöna, rapphöna och andra viltfåglar som skjutits på land.

En sårad fasan kan vara ett särskilt utmanande test eftersom den kan springa snabbt och röra sig långt bort från fallpunkten.

Hunden måste nå det markerade området och snabbt avgöra om bytet fortfarande finns där. Om inte, måste den påbörja en doftsökning.

Golden retrievern måste därför kunna växla från en huvudsakligen visuell apportering till ett verkligt sökande på spåren som viltet lämnat.

Den sårade vildhunden: apportörens viktigaste funktion

Att hämta sårat vilt är förmodligen den viktigaste och etiskt mest betydelsefulla funktionen för en golden retriever under jakt.

Ett till synes vilsekomment djur kan fortfarande vara vid liv och fortsätta att vandra iväg. Utan en ordentligt tränad hund kanske det aldrig återfinns.

Golden retrievern måste ha uthållighet, en näsa för uppgiften och beslutsamhet . Den får inte bara ytligt kontrollera landningsplatsen.

När den upptäcker ett spår måste den följa det och fortsätta så länge den har användbara bevis.

Retrieverns funktion är därför inte bara att underlätta återhämtningen, utan att faktiskt minska antalet dödade eller skadade djur som skulle bli kvar i området.

Luktsinnet i Golden Retrievers arbete

Golden retrievern har generellt ett gott luktsinne och kan använda det både vid sökande på nära håll och vid apportering av skadat vilt.

När den når fallområdet kan den börja en systematisk sökning med nosen och lokalisera fjädrar, kroppslukt eller spår som djuret lämnat under sin resa.

Vindriktningen påverkar arbetet starkt. En erfaren hund lär sig gradvis att positionera sig för att lättare uppfatta doften.

Denna förmåga bör utvecklas under träning genom övningar där hunden inte kan förlita sig enbart på synen.

Valpträning

Hos valpen är prioriteten att bibehålla och stärka den naturliga lusten att apportera.

De första passen ska vara korta och roliga. En liten mjuk hantel kastas några meter bort och valpen uppmuntras att återvända till föraren.

Att överlämna föremålet bör bli en positiv upplevelse. Att jaga hunden eller ständigt försöka rycka den kan lätt förvandla apporteringen till en ägarlek.

Samtidigt utvecklas återkallelse, sittande, väntande och uppmärksamhet.

Den tekniska nivån ökar först när dessa grunder blir solida.

Introduktion till vatten

Golden retrievern har normalt en stark anlag för vatten, men den första behandlingen bör ändå ske gradvis.

Valpen kan starta i en grund sträcka med säker botten och gynnsam temperatur.

En hantel som kastas en kort bit bort kan spontant öka motivationen att ge sig in.

Det är inte tillrådligt att tvinga en hund i vattnet. En negativ upplevelse kan skapa en helt undvikbar misstro.

Med tiden ökas avstånd, djup och svårighetsgrad tills säker och naturlig simning har utvecklats.

Visselpipa och handsignaler

Fjärrhantering är en grundläggande del av retrieverns träning.

Vissling låter dig kommunicera även när vind, vatten eller avstånd gör din röst ineffektiv.

Hunden kan tränas att skilja mellan återkallnings- och stoppsignaler.

När hunden har stannat måste den vända sig mot föraren och vänta på gesten som anger den nya riktningen.

Dessa övningar byggs successivt upp på land och överförs därefter till mer komplexa situationer och i vattnet.

Golden Retrievers och jakt i lag

I brittisk tradition används retrievern ofta tillsammans med hundar med helt andra funktioner.

Pointerhundar och setterhundar lokaliserar och stoppar vilt. Spanielhundar kan söka efter det och låta det flyga. Golden retriever, å andra sidan, måste vänta tills de är redo att hämta det.

Denna organisation kräver en hög nivå av disciplin. Retrievern måste kunna observera andra hundar i aktion utan att störa.

Han måste också tillfälligt ignorera vilda djur som inte har tilldelats honom och koncentrera sig uteslutande på den begärda hämtningen.

Förmågan att inte göra någonting förrän rätt tidpunkt är en lika viktig del av jobbet som förmågan att rapportera.

Golden retriever och labrador retriever

Labradorn är förmodligen den populäraste arbetshunden i världen idag och har en särskilt effektiv struktur för vatten. Golden retrievern kan erbjuda lika förfinat arbete när den avlas på rätt sätt.

Valet måste därför bero på genetisk linje, jakttyp, förarens känslighet och personliga preferenser snarare än på en abstrakt uppfattning om överlägsenhet mellan raser.

Golden Retrievers och Flatcoated Retrievers

Golden retrievers och flat retrievers delar en viktig del av sin historia med brittiska retrievers, men idag har de andra morfologiska och beteendemässiga egenskaper.

Den platta rasen tenderar generellt att vara mer strömlinjeformad, livlig och explosiv , med ett långt huvud och ett mycket mindre uttalat stop.

Golden retrievern har en medelstor till större kroppsbyggnad och en karaktär som ofta uppfattas som något mer regelbunden och känslig.

Båda kan nå mycket höga nivåer i apporteringsarbete och delar ett starkt samarbete med föraren.

Gyllene, lockiga och Nova Scotia

Varje retriever representerar därför en unik tolkning av samma arbete. Individens kvalitet och urvalsprocessen är fortfarande viktigare än rasgeneraliseringar.

Golden retrievers jaktegenskaper

• Stark naturlig predisposition för apportering.
• Hög samarbetsnivå med värden.
• God markeringsförmåga i de ämnen som valts ut för arbetet.
• Utmärkta förutsättningar för att arbeta i vatten.
• Mjuk mun och förmåga att transportera vilt på rätt sätt.
• Bra luktsinne i sökandet efter skadade djur.
• Generellt balanserat och träningsbart temperament.
• mångsidighet i återhämtning från land och vatten.
• Uthållighet i svåra återhämtningar.
• Bra minne i flera rapporter.
• Förmåga att arbeta i ett team utan att störa andra hjälpenheter.

Aspekter att tänka på innan du väljer en Golden Retriever för jakt

Rasens extraordinära spridning har lett till att linjer valts ut för mycket olika ändamål. För dem som verkligen önskar sig en jakthund är detta den första punkten att överväga.

Inte alla Golden Retriever har samma nivå av apporteringslust, energi och arbetsinstinkt . Att välja rätt uppfödare är därför avgörande.

En andra aspekt gäller pälsen. Luggar kräver mer underhåll än labradorens korta päls, särskilt efter arbete i lera, vass och vegetation.

Hunden måste också hålla god fysisk kondition. Golden retriever kan vara betydligt benägna att gå upp i vikt om kost och motion inte hanteras på rätt sätt.

En överviktig person förlorar mycket av de atletiska egenskaper som är nödvändiga för arbete.

Vardagsliv och behov av aktivitet

Golden retrievern är känd för sin förmåga att anpassa sig till familjelivet, men ett arbetsuppfött exemplar kan ha en mycket hög energinivå.

Han behöver fysisk och mental aktivitet . Apportering, simning, doftjakt, vallningsövningar och långa promenader är särskilt lämpliga aktiviteter.

En stor trädgård ersätter inte samarbete med ägaren. Rasen avlades för att fungera tillsammans och kräver interaktion.

Långvarig inaktivitet kan leda till viktökning, frustration och oönskade beteenden.

Relation med familjen

Golden retrievers stora popularitet som familjehund härrör från egenskaper som verkligen finns i rasen: vänlighet, sällskaplighet och en stark önskan om interaktion med människor.

En väl socialiserad individ tenderar att utveckla en mycket nära relation med familjen och passar generellt sett bra in i sammanhang med andra människor och djur.

Tidig socialisering är fortfarande viktig. Valpen måste gradvis bekanta sig med ljud, människor, andra hundar, vatten, transporter och olika miljöer.

En jaktapprover måste kunna möta en ny kontext utan att tappa balansen och arbetsviljan.

Pälsvård efter jakt

En gyllene katts luggar kan behålla frön, taggar, lera och växtmaterial . Efter en dags arbete är det viktigt att noggrant kontrollera hela pälsen.

Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt öronen, armhålorna, svansen och utrymmena mellan öronen.

Efter att ha arbetat i vattnet kan det vara bra att skölja hunden vid behov och låta den torka helt.

Regelbunden borstning hjälper till att bibehålla en funktionell päls och snabbt identifiera eventuella irritationer eller främmande föremål.

Dubbelpälsen bör inte rakas, eftersom den har en skyddande och termoreglerande funktion.

Golden retrieveren i jaktens encyklopedi

Golden retrievern representerar ett av de fall där en ras extraordinära popularitet nästan har skymt dess verkliga ursprung. Idag känner miljontals människor den som en familjehund, en servicehund eller en sällskapshund, men dess namn återspeglar fortfarande den funktion den valdes ut för: apportering.

Golden retrievern föddes inom den stora brittiska jakttraditionen. Problemet den behövde lösa var mycket konkret: jägaren kunde döda ett djur på långt avstånd, tvärs över en bäck, i ett kärr eller i ett svårtillgängligt vegetationsområde. En hund som kunde observera, minnas, spåra och apportera behövdes.

Denna funktion har format både kroppen och karaktären. Den tjocka, vattentäta underullen skyddar hunden när den arbetar i vattnet. Halsen och käkarna gör att den kan bära vilt. Intelligens och foglighet gör att den kan leda en hund på avstånd. Dess luktsinne gör att den kan förvandla en enkel apportering till ett sökande när det skadade viltet har flyttat sig bort.

Den mest intressanta egenskapen är förmodligen dess samarbete . En retriever fungerar inte exakt som en stående hund, som självständigt måste tolka terrängen i jakt på doften. Golden retrievern tillbringar en betydande del av sin aktivitet med att observera jägaren och vänta på information.

Vid markering använder han det han ser. Vid blind apport använder han det föraren säger till honom. I det slutliga söket använder han det som bara hans näsa kan uppfatta. Det kompletta verket uppstår därför ur den kontinuerliga övergången mellan minne, lydnad och autonomi.

Särskilt viktigt är bärgningen av skadat vilt. Det är här retrievern visar sitt jaktliga och etiska värde. Ett djur som annars hade kunnat gå vilse kan lokaliseras och bärgas tack vare hundens luktsinne och uthållighet.

Jämförelse med andra retrievers visar hur urvalet har lett till olika tolkningar av samma problem. Labradoren föredrar kompakthet, kraft och extraordinär vattenlevande förmåga. Flat-rasen uttrycker stor dynamik och entusiasm. Curly-rasen tillför uthållighet och större självständighet. Nova Scotia-rasen kombinerar ...ollinge-rapport. Golden intar en extremt balanserad position, kännetecknad av mångsidighet, känslighet och starkt samarbete med dirigenten.

Det är dock viktigt för jägaren att skilja på den golden retriever som generellt tillhör rasen från den individ som faktiskt väljs ut för arbete. Årtionden av utbredd spridning har lett till djupt skilda linjer, och en hund avsedd för jakt bör komma från uppfödare vars fallenhet, hälsa och funktionella egenskaper noggrant har beaktats.

En fungerande golden retriever måste vara atletisk, motiverad, stabil, kunna hålla sig stilla under rörelse och redo att röra sig när den beordras. Den måste kunna memorera ett fall, vägledas till osynligt byte och självständigt fortsätta ett sökande när luktsinnet indikerar att viltet har rört sig vidare.

Golden retrievern är därför mycket mer än den berömda gyllene hunden som är känd över hela världen: den är en av de stora produkterna från brittisk jakthundsavel, en följeslagare som valts ut för att omvandla intelligens, vattenförmåga, mjuk mun och samarbete till en viktig funktion i modern jakt, korrekt apportering av vilt.