Parvovirus – smitta, symtom, behandling och förebyggande åtgärder hos hundar

Hundparvovirus är en mycket smittsam infektionssjukdom, huvudsakligen orsakad av hundparvovirus typ 2. Den drabbar främst valpar och unga hundar som är ovaccinerade eller har en ofullständig vaccinationstäckning, vilket orsakar allvarlig gastroenterit som snabbt kan utvecklas till uttorkning, chock och död.

Viruset är extremt motståndskraftigt mot miljöpåverkan och kan överföras indirekt via skor, kläder, utrustning, skålar, burar och fordon. Av denna anledning utgör parvovirus en särskild fara på avelsgårdar, kennlar, hundprov och alla platser som besöks av ett stort antal hundar.

Vad är hundparvovirus?

Parvovirus orsakas av ett virus som främst angriper snabbt delande celler. I tarmen skadar det cellerna i tarmkryptorna, vilket försämrar slemhinneförnyelsen och orsakar allvarliga störningar i tarmbarriären.

Viruset kan också påverka benmärgen och lymfvävnaderna, vilket orsakar en minskning av vita blodkroppar och en försvagning av immunförsvaret. Hos mycket unga valpar kan det, mer sällan, påverka hjärtmuskeln och orsaka en form av myokardit.

Vilka hundar är mest utsatta

Alla ovaccinerade hundar kan bli smittade, men risken är särskilt hög för:

• valpar mellan ungefär sex veckor och sex månader;
• ovaccinerade eller ofullständigt vaccinerade hundar;
• valpar separerade från sin mamma tidigt;
• försvagade, undernärda eller infekterade av tarmparasiter;
• hundar från uppfödare, djurhem eller trånga miljöer;
• djur som ofta vistas i områden som är förorenade av hundavföring;
• valpar som utsätts för stress på grund av transport, miljöbyte eller avvänjning.

Närvaron av maternella antikroppar som tas emot via råmjölk skyddar initialt valpen, men kan också störa de första vaccinationerna. Detta skapar en känslig fas där antikropparna inte längre är tillräckliga för att förhindra infektion, men kan fortfarande minska vaccinets effektivitet.

Hur parvovirus överförs

Överföring sker främst via fekal-oral väg . Hundar smittas genom att svälja eller slicka viruspartiklar från avföring från ett infekterat djur eller från en förorenad miljö.

Direktkontakt mellan två hundar är inte nödvändig. Viruset kan överföras via:

• folks skor och kläder;
• djurtassar och pälsar;
• skålar, kennlar, transportburar och koppel;
• burar, fållor och golv;
• verktyg som används för rengöring;
• fordon avsedda för transport av hundar;
• jord förorenad av avföring.

En infekterad hund kan utsöndra stora mängder virus i avföringen redan innan symtom uppstår och fortsätta att utsöndra det även efter klinisk förbättring. En misstänkt hund bör därför isoleras omedelbart.

Kan parvovirus överföras till människor?

Hundparvovirus anses inte vara överförbart till människor . Däremot kan människor mekaniskt överföra viruset från en miljö till en annan genom förorenade skor, händer, kläder och föremål, vilket bidrar till spridningen av infektionen bland hundar.

Parvovirus B19 som är ansvarigt för vissa mänskliga infektioner skiljer sig från parvovirus hos hundar.

Hur länge överlever parvovirus i miljön?

Parvovirus saknar ett lipidhölje och är särskilt motståndskraftigt mot kyla, temperaturförändringar och många vanliga rengöringsmedel. Inomhus kan det förbli smittsamt i månader; utomhus, om det skyddas från solljus och torkning, kan det överleva mycket längre.

Regelbunden rengöring är därför inte tillräckligt för att eliminera risken. Det är nödvändigt att först noggrant avlägsna avföring, skräp och organiskt material och sedan applicera ett desinfektionsmedel som är verkligt effektivt mot parvovirus.

Inkubationsperiod

Perioden mellan infektion och symtomdebut är vanligtvis några dagar, ofta mellan tre och sju dagar , men kan variera. Under denna fas kan hunden verka frisk trots att den redan är infekterad.

Symtom på parvovirus hos hundar

Symtom kan uppstå plötsligt och förvärras inom några timmar. De vanligaste tecknen inkluderar:

• depression och markant svaghet;
• aptitlöshet;
• upprepad kräkning;
• vattnig diarré, ofta illaluktande;
• närvaron av blod i avföringen;
• buksmärtor och spänningar;
• feber eller, i allvarligare fall, en minskning av kroppstemperaturen;
• snabb uttorkning;
• blekhet i slemhinnorna;
• perdita di peso;
• kollaps och chock i avancerade fall.

Diarré är inte alltid blodig, och dess frånvaro utesluter inte sjukdomen. I vissa fall kan de första tecknen endast vara apati, aptitlöshet och kräkningar.

När man ska kontakta veterinären snarast

En valp som inte är fullvaccinerad och uppvisar kräkningar, diarré eller plötslig depression bör ses som en akut fråga . Parvovirus är inte en sjukdom som kan behandlas hemma, och att fördröja behandlingen kan snabbt försämra prognosen.

Innan du kommer till kliniken är det en bra idé att ringa veterinären. På så sätt kan kliniken ordna en separat väg och undvika att utsätta andra hundar i väntrummet.

Varför parvovirus är så farligt

Kräkningar och diarré orsakar en allvarlig förlust av vätskor och elektrolyter. Samtidigt gör skador på tarmslemhinnan att bakterier som normalt finns i tarmen kan passera den komprometterade barriären och nå blodomloppet.

Hunden kan då utveckla:

• svår uttorkning;
• förändringar i natrium, kalium och glukos;
• minskning av vita blodkroppar;
• systemiska bakterieinfektioner;
• sepsis;
• koagulationsstörningar;
• cirkulationsstöt;
• skador på inre organ.

Valpar har begränsade energireserver och kan snabbt drabbas av hypoglykemi och hypotermi.

Diagnos av parvovirus

Veterinären ställer diagnosen genom att utvärdera ålder, vaccinationer, symtom, kliniska tillstånd och eventuell exponering för förorenade miljöer.

Undersökningar kan innefatta:

• snabbt avföringstest för detektion av viralt antigen;
• PCR att identifiera virusets genetiska material;
• fullständig blodstatus för att utvärdera vita blodkroppar, röda blodkroppar och blodplättar;
• biokemisk och elektrolytprofil;
• blodsockermätning;
• avföringsprov för att kontrollera om det finns parasiter;
• bukröntgen eller ultraljud när det är nödvändigt att utesluta främmande kroppar, intestinal invagination eller andra patologier.

Ett negativt snabbtest utesluter inte alltid infektion, särskilt inte i ett mycket tidigt skede eller när mängden virus som utsöndras i avföringen är liten. Om det finns en stark klinisk misstanke kan veterinären upprepa testet eller begära ett PCR-test.

Nyligen genomförda vaccinationer med vissa levande, försvagade vacciner kan ibland påverka tolkningen av vissa tester. Det är därför viktigt att informera din veterinär om datum och produkt som använts.

Finns det andra sjukdomar med liknande symtom?

Kräkningar och diarré kan också orsakas av andra tillstånd. Differentialdiagnoser kan inkludera:

• intestinala parasiter;
• bakteriell eller viral gastroenterit;
• intag av främmande kroppar;
• förgiftningar;
• plötsliga kostförändringar;
• invagination eller tarmobstruktion;
• hundens enteriska coronavirus;
• andra systemiska sjukdomar.

Endast ett veterinärbesök och lämpliga tester kan fastställa orsaken.

Hur behandlas parvovirus?

Det finns ingen enkel hembehandling som kan eliminera viruset. Behandlingen är främst intensiv och stödjande, med syftet att hålla hunden vid liv medan dess immunförsvar bekämpar infektionen.

I allvarligare fall är sjukhusvistelse i isolering nödvändig. Behandling kan innefatta:

• intravenös vätskebehandling för att korrigera uttorkning och chock;
• elektrolyt- och glukostillskott vid behov;
• antiemetiska läkemedel för att kontrollera kräkningar;
• antibiotika mot sekundära bakterieinfektioner och risken för sepsis;
• smärtlindring;
• tidigt och gradvis näringsstöd;
• behandling av samtidiga parasitinfektioner;
• blod- eller plasmatransfusioner i utvalda fall;
• övervakning av temperatur, blodtryck, blodsocker, urinproduktion och blodprover.

Enteral utfodring återupptas enligt veterinärens anvisningar så snart förhållandena tillåter. Långvarig fasta främjar inte nödvändigtvis återhämtning av tarmslemhinnan.

I mindre allvarliga fall eller när sjukhusvistelse inte är möjlig kan intensiva öppenvårdsprotokoll övervägas, men de kräver täta kontroller och noggrant patientval. Beslutet ligger enbart hos veterinären.

Vad man inte ska göra

Vid misstanke om parvovirus bör du inte:

• vänta tills kräkningar och diarré försvinner spontant;
• administrera humanläkemedel utan recept;
• tvinga hunden att dricka stora mängder vatten medan den kräks;
• använda antibiotika som finns kvar från tidigare behandlingar;
• ta valpen till platser som andra hundar besöker;
• avbryt behandlingen på egen hand efter de första förbättringarna.

Prognos och chanser till återhämtning

Prognosen beror på ålder, hur snabbt patienten diagnostiseras, svårighetsgraden av uttorkning, antalet vita blodkroppar, förekomsten av sepsis och svaret på behandlingen.

Med snabb och intensiv veterinärbehandling återhämtar sig många hundar. De första dagarna är generellt de svåraste. Hundar som övervinner den kritiska fasen och återupptar ätande har vanligtvis en bättre chans att återhämta sig.

Utan korrekt behandling är risken för dödsfall mycket hög, särskilt hos valpar.

Hantering av hunden efter utskrivning

Den återhämtande hunden måste övervakas noggrant och följa de givna instruktionerna. Följande kan vara nödvändigt:

• lättsmält mat uppdelad i små måltider;
• administrering av förskrivna läkemedel;
• kontroll av kräkningar, avföring, aptit och vätskebalans;
• vila i en varm, ren och tyst miljö;
• kontroller och undersökningar;
• isolering från andra hundar under den period som veterinären anvisar.

Återgång till en normal kost- och motionsrutin bör ske gradvis. Vid ytterligare kräkningar, diarré, kräkningar eller matvägran krävs omedelbar kontakt med din veterinär.

Isolering och skydd av andra hundar

Den sjuka hunden måste hållas separerad från andra djur under behandlingen och även efter klinisk återhämtning, eftersom den tillfälligt kan fortsätta att sprida viruset i avföringen.

Det är lämpligt att använda för den infekterade personen:

• ett separat rum eller inhägnad;
• dedikerade skålar och utrustning;
• lätttvättbara handskar och kläder;
• rengöringsmaterial som inte används i andra områden;
• en rutt som undviker att passera genom områden som frekventeras av andra hundar.

Efter att ha tagit hand om hunden bör du tvätta händerna noggrant och rengöra eller byta skor och kläder. Andra hundar som bor med hunden bör utvärderas av en veterinär, som omedelbart bör verifiera deras vaccinationsstatus.

Hur man desinficerar miljön

Det första steget innebär att man helt avlägsnar avföring, kräkningar, jord och annat organiskt material. Först då kan man applicera ett desinfektionsmedel som är certifierat effektivt mot parvovirus, med hänsyn till koncentrationen, kontakttiden och användningsmetoden.

En korrekt utspädd natriumhypokloritlösning kan användas på kompatibla ytor , men den faktiska koncentrationen beror på utgångsproduktens. Det är därför lämpligt att följa veterinärens instruktioner eller etiketten och aldrig blanda blekmedel med syror, ammoniak eller andra rengöringsmedel.

De bör behandlas när det är möjligt:

• tvättbara golv och väggar;
• burar, transportörer och staket;
• skålar och utrustning;
• skor och rengöringsverktyg;
• tvättbara filtar, tyger och hundkojor.

Smuts, gräs, grus, grovt trä och andra porösa ytor är mycket svåra att desinficera helt. I en förorenad miljö är det viktigt att rådfråga en veterinär innan man introducerar en valp som inte är helt immuniserad.

Förebyggande åtgärder genom vaccination

Vaccination mot parvovirus anses vara en grundläggande vaccination för alla hundar. Schemat bör fastställas av din veterinär baserat på ålder, ursprung, miljörisk, vilken produkt som används och gällande föreskrifter.

Vanligtvis påbörjas valpvaccinationer vid sex till åtta veckors ålder och upprepas med jämna mellanrum tills de är minst sexton veckor gamla. I högrisksituationer kan din veterinär rekommendera andra protokoll eller en senare dos.

Efter den första serien administreras en boostervaccination inom den ålder som anges i det antagna protokollet, följt av de revaccinationer som är schemalagda för varje vaccin. En enda injektion är inte tillräckligt för att automatiskt betrakta valpen som skyddad.

Hur man skyddar en valp som ännu inte är fullvaccinerad

Medan du slutför vaccinationsprogrammet är det viktigt att balansera infektionsförebyggande åtgärder med korrekt socialisering. Din veterinär kan bedöma risken i området och rekommendera de säkraste aktiviteterna.

Generellt sett är det klokt:

• undvik områden med hundar och platser som besöks av okända djur;
• förhindra kontakt med avföring och potentiellt förorenade ytor;
• dela inte odesinficerade skålar, leksaker och burar;
• introducera valpen för friska, regelbundet vaccinerade hundar i kontrollerade miljöer;
• undvik avelsgårdar, kennlar eller djurpensionat med misstänkta fall;
• rengör dina skor efter att ha besökt riskfyllda miljöer;
• hålla vaccinationstiderna punktliga.

Parvovirus i kennlar och jakthundsgrupper

I kennlar och jakthundsflockar kan inträde av en smittad individ snabbt leda till ett utbrott. Förebyggande åtgärder måste baseras på korrekt dokumenterade vaccinationer, karantän av nyanlända, omedelbar isolering av symptomatiska individer och strikt separering av utrustning.

Särskild försiktighet krävs under resor, hundprov, träningspass och sammankomster. Burar, släpvagnar, kennlar och skålar bör inte delas utan ordentlig desinfektion.

Hundar som uppvisar kräkningar, diarré eller plötslig depression måste uteslutas från aktiviteter och undersökas innan de återvänder till gruppen.

Kan en vaccinerad hund bli sjuk?

Inget vaccin garanterar absolut skydd för varje individ. En vaccinerad hund kan bli sjuk om vaccinationsserien inte har avslutats, om moderns antikroppar påverkar de första doserna, om den har immunproblem eller om vaccinet inte förvarades och administrerades korrekt.

Sjukdomen är dock mycket vanligare hos ovaccinerade eller ofullständigt vaccinerade hundar. Spridningen av parvovirusvarianter gör vanligtvis inte vaccination med godkända produkter onödig.

Sammanfattningsvis

Hundparvovirus är en mycket smittsam och potentiellt dödlig sjukdom, särskilt hos valpar. Kräkningar, diarré och svaghet hos en ung eller ofullständigt vaccinerad hund utgör en veterinär nödsituation.

Snabb diagnos, intensivvård, isolering och korrekt desinfektion kan rädda hunden och förhindra spridning av infektionen. Fullständig vaccination, i kombination med noggrann hantering av valpen under den period då den är som mest sårbar, är fortfarande den mest effektiva formen av förebyggande åtgärder.