Djurrättsfundamentalismen gör oss alltid besvikna. Medan vårt land, liksom resten av världen, brottas med den allvarligaste hälso-, sociala och ekonomiska krisen i historien, åtminstone på senare tid, finns det fortfarande vissa som överväger att avskaffa jakt genom att samla in de nödvändiga underskrifterna för att utlysa en ny folkomröstning.
Djurrättsextremism gör oss blinda och farliga (i alla bemärkelser).
I det här fallet är faran inte "fysisk", som den som tyvärr orsakats av flera incidenter av aggression mot jägare och deras anläggningar på territoriet, utan det är en betydande fara som denna vansinniga ideologi riskerar att utsätta hela landet för. Om den berövades den roll som jakt och jägare spelar fritt för samhällets bästa, skulle det få mycket allvarliga ekonomiska och sociala konsekvenser, men paradoxalt nog också miljömässiga.
Vi vet alla mycket väl att jakt representerar en oersättlig resurs, en möjlighet för miljön och för samhället, vilket redan har erkänts i Europa genom ett domslut från domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg, som fastslog att "jakt är en del av förvaltningen och bevarandet av naturen och har en nödvändig och berättigad allmän betydelse" (CJDH n. 9307/07, 20/01/2011).
Vi vet alla mycket väl att jakt idag är ett oersättligt verktyg för att förvalta och bevara vilda arter och miljön; det är ett ständigt skydd av territoriet; det är en skola i medborgerliga dygder; det är hälsosam fysisk träning; det är social interaktion och solidaritet; det är kultur (litteratur, musik, måleri, skulptur, etc.); det är tradition (festivaler, marknader, evenemang, etc.); det är ekonomi och sysselsättning (produktionskedjan för kläder, accessoarer, vapen, ammunition, viltkött, etc.).
Vi vet alla mycket väl att jägare är hederliga medborgare, med prickfritt brottsregister, som passionerat arbetar för att effektivt förvalta miljön och djurlivet (inklusive bekämpning av problematiska och främmande arter), inte bara under den alltför korta jaktsäsongen, och begränsar sig till att rationellt skörda frukterna av sitt arbete, utan också genom att patrullera territoriet året runt.
Vi vet alla mycket väl att jägarnas expertöga sällan missar tecken på försämring som olika faktorer kan orsaka för miljön och djurlivet, och att många fall av föroreningar, olagligt beteende och övergrepp som begås till nackdel för miljön och djurlivet faktiskt ofta rapporteras av jägarna själva till de behöriga myndigheterna.
Vi vet alla mycket väl att dessa aktiviteter bedrivs enbart med våra egna ekonomiska resurser (medlemsavgifterna för jaktområden och en del av de statliga och regionala koncessionsavgifterna som betalas årligen, vilket uppgår till totalt nästan 200 miljoner euro/år).
Vi vet alla mycket väl att ingen annan samhällskomponent som är intresserad av de frågor som granskas betalar sina egna pengar till offentliga institutioner för dessa ändamål, utan snarare ber om och får dem i stora mängder.
Vi vet alla mycket väl att det ekonomiska och sysselsättningsmässiga värdet av sport- och jaktsektorn och relaterade sektorer, med sina nästan 100 000 anställda, en ekonomisk påverkan på cirka 8 miljarder euro, ett värde som representerar 0,51 av den nationella BNP (uppgifter från Urbinos universitet), och dess hantverksmässiga och industriella excellens som gör Made in Italy till ett globalt riktmärke, är en faktor av yttersta vikt att skydda och fullt ut beakta i landets utvecklingspolitik.
Allt detta, som vi vet mycket väl, måste en gång för alla bli allmän egendom med en stark, skarp och riktad strategi för offentlig kommunikation, som övervinner de hinder som hittills har hindrat oss från att göra det eller som bara har möjliggjort sporadiska ingripanden som tyvärr har haft begränsad synlighet.
Den enade jaktvärlden, förhoppningsvis med aktivt engagemang från jordbrukssektorn och hela den produktionskedja som är kopplad till sektorn, måste hitta ett sätt att uppnå ordentlig synlighet i media – på tv, i tidningar, radio och på sociala medier – men över hela linjen, i utrymmen öppna för alla, och inte på program eller sidor dedikerade till jaktämnen. Annars skulle vi återigen berätta för varandra hur fantastiska och hur begåvade vi är. Vi måste göra oss sedda och kända för andra.
Det kommer alltid att finnas en hård kärna av trångsynta människor som inte kan hjälpas, men som forskning som ASTRA beställt har visat under senare år, är det inte sant att majoriteten av italienarna är lika trångsynta som inbitna djurrättsaktivister. De förväntar sig helt enkelt att vara tillräckligt informerade (och inte felinformerade av våra motståndare, som tyvärr har lätt att kommunicera, delvis på grund av mediebolag som inte alltid respekterar reglerna) för att hitta de rätta garantierna som vi vet att vi kan ge dem.
Detta kommer att vara den viktigaste begäran som ANUUMigratoristi kommer att framföra under de kommande dagarna vid den nationella styrkommitténs möte, tillsammans med en begäran om att träffa den nya premiärministern så snart han tillträder. Detta kommer att säkerställa att samma saker också är tydliga för dem som kommer att styra oss i den närmaste framtiden, som kommer att ha verkliga utmaningar att övervinna när det gäller att leda landet ur den nuvarande hälso-, sociala och ekonomiska krisen och få dem att förstå att jägare, som alltid, kommer att kunna göra sin del och bidra till samhällets bästa.
Långt ifrån djur- och miljöaktivisterna som alltid skamlöst jagar pengar även när vi alla gör uppoffringar och vissa har förlorat sina jobb, sin hälsa och till och med sina liv.
Istället för att avskaffa jakten.
Marco Castellani – nationell president för ANUUMigratoristi
Från anuu.org
