Höftdysplasi hos hundar – symtom, diagnos och behandling

Höftdysplasi hos hundar är en utvecklingsstörning i höftleden som kännetecknas av en felställning mellan lårbenshuvudet och bäckenets acetabulum. Leden blir alltför lös och instabil, vilket leder till progressiv subluxation och uppkomsten av artros.

Sjukdomen har en stark ärftlig komponent, men dess manifestationer påverkas också av tillväxthastighet, kost, kroppsvikt, fysisk aktivitet och individuella egenskaper.

Det är särskilt vanligt hos stora och jättestora raser, men kan även drabba medelstora och små raser. Hos jakthundar kan det försämra uthållighet, snabbhet, förmåga att övervinna hinder och återhämtning efter arbete.

Hur höftleden är uppbyggd

Höften bildas av lårbenshuvudet, som är ungefär sfäriskt i formen, och acetabulum, ett hålrum i bäckenet som ska hålla det stabilt.

I en frisk led:

• lårbenets huvud är väl insatt i acetabulum;
• ledytorna är kongruenta;
• kapseln och ligamenten upprätthåller stabilitet;
• brosk möjliggör smidig rörelse;
• krafterna är jämnt fördelade.

Vid höftdysplasi tenderar lårbenshuvudet att röra sig överdrivet mycket i acetabulum. Belastningen koncentreras på mindre ytor, vilket orsakar broskskador, inflammation, benombyggnad och smärta.

Hur dysplasi utvecklas

Valpar föds vanligtvis med till synes normala höfter. Hos predisponerade individer utvecklas onormal ledslapphet allt eftersom de växer.

När lårbenshuvudet inte förblir korrekt centrerat i acetabulum kan följande inträffa:

• utspänd ledkapsel;
• subluxation av lårbenshuvudet;
• minskat djup av acetabulum;
• förändring av viktfördelningen;
• broskskador;
• osteofytbildning;
• progressiv artros.

Den slutliga svårighetsgraden beror på samspelet mellan genetisk predisposition och miljöfaktorer.

Orsak e fattori di rischio

Höftdysplasi är en multifaktoriell och polygen sjukdom . Det betyder att den inte är beroende av en enda gen, och till synes friska föräldrar eliminerar inte helt risken hos sina avkommor.

De viktigaste faktorerna som är inblandade inkluderar:

• ärftlig predisposition;
• snabb tillväxttakt;
• överskott av kalorier under utveckling;
• övervikt;
• onödiga mineraltillskott;
• överdriven eller åldersopassande fysisk aktivitet;
• högpresterande repetitiva rörelser;
• hala ytor;
• otillräcklig muskelmassa;
• kropps- och ledkonformation.

Kost och motion ensamma skapar inte en genetisk predisposition, men de kan påverka hastigheten och svårighetsgraden med vilken sjukdomen manifesterar sig.

Raser mest predisponerade

Dysplasi förekommer oftare hos flera medelstora och jättestora raser, inklusive:

• Schäfer;
• Labrador retriever;
• Golden retriever;
• Rottweiler;
• Sankt Bernhard;
• Newfoundland;
• Berner sennenhund;
• Mastiffer och molosser;
• Engelsk setter;
• Gordonsetter;
• Italiensk pekare;
• Italiensk Spinone;
• Tysk pekare;
• Weimaraner;
• vissa hundraser.

Att en ras finns med på den här listan betyder inte att alla individer kommer att utveckla sjukdomen. Likaså kan en hund som tillhör en ras som anses vara mindre mottaglig fortfarande ha dysplasi.

Symtom hos valpen

De första symtomen kan uppstå under tillväxten, ofta mellan fyra månader och ett års ålder. Hos vissa valpar är de uppenbara, medan de hos andra går obemärkta förbi.

Möjliga tecken inkluderar:

• ovilja att springa och leka;
• lätt trötthet;
• svårigheter att resa sig upp;
• stel gång i bakbenen;
• kaninlöpning, med bakbenen som rör sig tillsammans;
• bäckensvängningar;
• ovilja att gå i trappor;
• svårigheter att hoppa;
• haltande efter aktivitet;
• smärta vid manipulation av höfterna;
• minskning av bakre muskelmassa;
• större utveckling av frambenens muskler.

Valpen kan växla mellan perioder med smärta och till synes normala symtom. Tillfällig förbättring betyder inte att leden är läkt.

Symtom hos vuxna hundar

Hos vuxna hundar är problemen ofta kopplade till sekundär artrit som har utvecklats över tid.

Symtom kan inkludera:

• stelhet efter vila;
• svårigheter att resa sig upp;
• hälta i bakbenen;
• minskning av steglängden;
• träningsintolerans;
• smärta efter ansträngande aktivitet;
• svårigheter att komma in i en bil;
• tvekan inför trappor och hinder;
• förlust av muskelmassa;
• irritabilitet när baksidan av kroppen berörs;
• minskat intresse för att promenera och leka.

Symtomens svårighetsgrad motsvarar inte alltid svårighetsgraden av röntgenförändringarna. Vissa hundar med svårt dysplastiska höfter uppvisar måttliga symtom, medan andra uppvisar betydande smärta med mindre uppenbara förändringar.

Kan dysplasi förekomma utan symtom?

En hund med dysplasi kan verka helt frisk, särskilt när den är ung och välmusklad. Avsaknaden av hälta utesluter därför inte sjukdomen.

Denna aspekt är särskilt viktig vid reproduktivt urval: att endast utvärdera rörelse eller prestanda på marken är inte tillräckligt för att fastställa att ett subjekt är fritt.

Diagnos av höftdysplasi

Diagnosen baseras på en kombination av en ortopedisk undersökning och röntgentester. Veterinären utvärderar gång, muskelutveckling, ledrörlighet, smärta och förekomst av slapphet.

Undersökningar kan innefatta:

• observation av hunden i skritt och trav;
• palpation av höfterna;
• bedömning av rörelseomfång;
• Ortolani-test och andra manövrar för slapphet;
• standardröntgen av bäckenet;
• distraktionsröntgen för att mäta slapphet;
• datortomografi i utvalda fall.

Att få korrekt placerade bilder kräver vanligtvis djup sedering eller kort anestesi. Muskelavslappning möjliggör också en mer noggrann bedömning av ledlaxitet.

Föregående diagnos

Tidig utvärdering av valpar från predisponerade raser är viktig eftersom vissa kirurgiska ingrepp endast kan utföras inom ett begränsat åldersfönster och innan betydande artros uppstår.

Tidig screening kan innefatta:

• ortopediskt besök under tillväxt;
• forskning om gemensam laxitet;
• specifika röntgenstrålar;
• mätning av distraktionsindex;
• utvärdering av acetabulums form.

En tidig röntgenundersökning ersätter inte nödvändigtvis den officiella certifiering som krävs i vuxen ålder, men den möjliggör snabb hantering och behandlingsplanering.

Officiella röntgenbilder för urval

Officiella röntgenbilder som används för reproduktionsurval måste utföras enligt noggranna förfaranden av en auktoriserad veterinär eller referensveterinär och därefter utvärderas av ett erkänt avläsningscenter.

Hunden måste vara:

• identifierad med mikrochip;
• av den lägsta ålder som krävs för rasen;
• korrekt placerad;
• tillräckligt sederad eller sövd;
• åtföljda av erforderlig dokumentation.

För många raser utförs den officiella bedömningen från och med tolv månader, medan för vissa stora eller jättelika raser krävs en högre ålder. Det är viktigt att kontrollera vilka regler som gäller för den specifika rasen.

I Italien utförs officiella certifieringar som erkänns av ENCI genom auktoriserade läscentra i enlighet med nationella bestämmelser.

FCI-klassificering av höftdysplasi

FCI-klassificeringen delar in resultaten i fem grader:

• Grad A: normal höft;
• Betyg B: nästan normal höft;
• Betyg C: mild dysplasi;
• Betyg D: medelhög dysplasi;
• Klass E: svår dysplasi.

Den officiella klassificeringen tar hänsyn till ledkongruens, acetabulärt djup, lårbenshuvudets position, Norbergsvinkel och förekomsten av artritiska förändringar.

Huruvida de är berättigade till avel beror på den specifika rasklubbens regler, urvalsprogram och riktlinjer.

Förebyggande under tillväxt

Det är inte möjligt att ändra valpens genetiska uppsättning, men korrekt hantering kan minska risken för försämring.

De viktigaste åtgärderna inkluderar:

• upprätthålla regelbunden och inte alltför snabb tillväxt;
• undvik övervikt;
• använd ett komplett valpfoder i rätt storlek;
• tillsätt inte kalcium eller andra mineraler utan recept;
• undvik hala golv;
• begränsa upprepade hopp och överdrivna trappor;
• föredrar regelbunden och kontrollerad aktivitet;
• främja gradvis muskelutveckling;
• utföra ortopediska kontroller på riskpersoner.

Valpnäring

En alltför kaloririk kost kan påskynda tillväxten och öka belastningen på omogna leder. För valpar av stora raser är det viktigt att använda ett foder som är formulerat med rätt balans av energi, kalcium och fosfor.

Valpen ska bibehålla en torr kroppskondition, med revben som är lätt palperbara men inte alltför synliga.

Kalciumtillskott bör inte läggas till en komplett kost om inte en veterinär uttryckligen ordinerat det. Överskott av kalcium kan förändra skelettets utveckling och förhindrar inte dysplasi.

Motion hos den predisponerade valpen

Fullständig vila främjar inte korrekt muskelutveckling. Det är bäst att uppmuntra regelbunden, fri och åldersanpassad träning.

De anges generellt:

• korta, täta promenader;
• kontrollerat spel;
• rörelse på slät naturlig terräng;
• aktiviteten avbröts före trötthet;
• övningar som rekommenderas av din veterinär eller fysioterapeut.

Det är lämpligt att begränsa:

• tvingades springa bredvid cykeln;
• hoppar från stora höjder;
• långvariga träningspass;
• upprepade starter och inbromsningar;
• trappor klättrade kontinuerligt;
• rörelse på släta golv;
• våldsamma lekar med mycket tyngre hundar.

Konservativ behandling

Hundar med milda symtom eller de som inte är lämpliga för operation kan hanteras med ett multimodalt konservativt program.

Behandling kan innefatta:

• strikt viktkontroll;
• regelbunden och kontrollerad träning;
• fysioterapi och rehabilitering;
• antiinflammatoriska läkemedel som ordinerats av veterinären;
• andra smärtstillande medel vid behov;
• näring formulerad för rörlighet;
• omega-3-fettsyror;
• anpassningar av hemmiljön;
• regelbundna kliniska kontroller.

Konservativ behandling minskar smärta och inflammation, men korrigerar inte ledens anatomiska inkongruens.

Viktkontroll

Kroppsvikt är en av de viktigaste modifierbara faktorerna. Övervikt ökar belastningen på höfterna och främjar systemisk inflammation.

En hund med dysplasi bör bibehålla en idealisk kroppskondition genom att:

• vägda portioner;
• begränsande kalorisnacks;
• regelbundna viktkontroller;
• näring anpassad till aktivitetsnivån;
• träning som är kompatibel med ledens tillstånd.

Sjukgymnastik och rehabilitering

Rehabilitering hjälper till att bibehålla musklerna som stabiliserar höften och begränsar förlust av rörlighet.

Programmet kan innehålla:

• övningar för ryggmusklerna;
• kontrollerade promenader;
• proprioceptiva övningar;
• ledmobiliseringar;
• massagebehandling;
• hydroterapi;
• vattenlöpband;
• varma eller kalla applikationer efter behov.

Övningar bör väljas individuellt. Olämpliga aktiviteter kan öka smärta och inflammation.

Smärtstillande medel

Icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) används ofta för att kontrollera smärta och inflammation. De kan kombineras med andra smärtstillande behandlingar vid behov.

Administrering måste ske under veterinär övervakning, med eventuella blod- och urinprover vid längre behandlingar.

De behöver inte vara kopplade oberoende av varandra:

• två olika antiinflammatoriska medel;
• antiinflammatoriska medel och kortikosteroider;
• veterinärmedicinska läkemedel och smärtstillande medel för mänskligt bruk.

Ibuprofen, diklofenak, naproxen och andra läkemedel för människor kan orsaka allvarlig förgiftning hos hundar.

Kirurgi på valpar

Hos valpar som diagnostiseras tidigt kan åtgärder finnas tillgängliga för att modifiera bäckenets utveckling eller förbättra lårbenshuvudets täckning.

Juvenil pubisk symfysiodes

Juvenil pubissymfysiodes är ett förebyggande ingrepp som utförs på mycket unga valpar. Genom att selektivt avbryta tillväxten av en del av bäckenet främjar den rotationen av acetabulum och bättre täckning av lårbenshuvudena.

Det användbara fönstret är mycket begränsat och ingreppet måste utvärderas tidigt, vanligtvis under de första månaderna i livet, innan bäckentillväxten är för avancerad.

Dubbel eller trippel bäckenosteotomi

Dubbel bäckenosteotomi och trippel bäckenosteotomi innebär kontrollerad skärning av delar av bäckenet och rotation av acetabulum för att förbättra täckningen av lårbenshuvudet.

De är särskilt indicerade för unga hundar med ledslapphet men utan betydande artritiska förändringar. Noggrant patientval är avgörande.

Kirurgi på vuxen hund

Total höftledsplastik

Total höftledsplastik ersätter lårbenets huvud och hals och belägger acetabulum med artificiella komponenter. Det är den procedur som kommer närmast att återställa normal ledmekanik.

Det kan fungera utmärkt hos hundar med betydande smärta, men kräver:

• specialistbedömning;
• frånvaro av aktiva infektioner;
• tillräcklig benstorlek;
• strikt efterlevnad av postoperativ vila;
• kontrollerad rehabilitering;
• övervakning för eventuella komplikationer.

Ostektomi av lårbenshuvudet och -halsen

En lårbenshuvud-halsostektomi eliminerar den smärtsamma kontakten mellan lårbenet och acetabulum. Med tiden bildas en falsk led bestående av fibrös vävnad.

Resultaten är generellt mer förutsägbara hos små och medelstora hundar, men proceduren kan även användas på noggrant utvalda större hundar. Idealvikt, god muskulatur och rehabilitering är nyckeln.

Den återskapar inte en normal led och kan leda till en minskning av rörelseomfånget eller en liten förändring i gången.

Hur man väljer mellan konservativ behandling och kirurgi

Valet beror på:

• hundens ålder;
• svårighetsgrad av slapphet;
• förekomst av artros;
• smärtans intensitet;
• storlek och vikt;
• erforderlig aktivitetsnivå;
• andra sjukdomar;
• svar på konservativ behandling;
• funktionella förväntningar på ägaren.

Tidig bedömning breddar behandlingsalternativen. Att vänta tills smärtan blir svår kan utesluta vissa korrigerande åtgärder som endast är tillgängliga för unga människor.

Höftdysplasi och reproduktion

Eftersom höftledsdysplasi har en ärftlig komponent är avelsurval det viktigaste verktyget för att minska dess spridning.

Ett ansvarsfullt program bör beakta:

• officiell radiografisk certifiering;
• resultatet av båda föräldrarnas;
• information om syskon och andra släktingar;
• sjukdomens frekvens i stamtavlan;
• rasklubbens regler;
• en övergripande hälsobedömning av hunden.

Att para två certifierade individer minskar risken, men garanterar inte födelsen av uteslutande fria valpar, eftersom ärftlighet är komplex.

Höftdysplasi och jakthundar

Hos jakthundar kan de första tecknen visa sig som en minskad prestationsförmåga snarare än som uppenbar hälta.

Det är lämpligt att uppmärksamma:

• långsammare sökhastighet;
• tidig trötthet;
• kaninliknande gång under löpning;
• tvekan att övervinna diken och hinder;
• svårigheter att komma in i fordonet;
• stelhet efter en paus;
• smärta i slutet av utgången;
• haltande nästa dag;
• minskning av bakbenens dragkraft.

En mycket motiverad hund kan fortsätta arbeta trots smärta. Tydligen bör god prestation därför inte tas som bevis på ledhälsa.

Hantering av dysplastisk jakthund

Möjligheten att fortsätta jakten måste bedömas individuellt. I lindriga och välkontrollerade fall kan det vara möjligt att upprätthålla anpassad aktivitet, medan arbetet i smärtsamma eller instabila fall kan behöva minskas eller avbrytas.

Ledningen bör omfatta:

• ortopedisk kontroll före säsongen;
• ideal kroppsvikt;
• progressiv träning under hela året;
• uppvärmning i takt innan utgång;
• minskning av hopp och våldsamma starter;
• kortare utflykter;
• regelbundna pauser;
• återhämtningsdagar;
• 24-timmars hältövervakning;
• avbryta aktiviteten när smärta uppstår.

Smärtstillande medel bör inte användas för att pressa hunden att arbeta utöver dess gränser.

Prognos

Prognosen är mycket varierande. Vissa hundar förblir praktiskt taget asymptomatiska i många år, medan andra utvecklar smärta och artrit i ung ålder.

Resultatet beror på:

• grad av ledslapphet;
• tidig diagnos;
• hastigheten på utvecklingen av artros;
• kroppsvikt;
• muskelmassa;
• aktivitetsnivå;
• svar på terapi;
• möjlighet till operation.

Med rätt hantering kan många hundar med dysplasi upprätthålla en god livskvalitet.

När man ska kontakta veterinären

Det är lämpligt att begära en utvärdering när en valp eller vuxen hund presenterar sig:

• kaninras;
• stelhet i bakbenen;
• återkommande hälta;
• svårigheter att resa sig upp;
• ovilja att gå i trappor eller hoppa;
• smärta efter träning;
• minskning av muskelmassa;
• nedgång i jaktprestationer;
• plötslig försämring av rörligheten.

Hos valpar av predisponerade raser är det lämpligt att diskutera en tidig utvärdering med veterinären även i frånvaro av symtom.

Sammanfattningsvis

Höftdysplasi hos hundar är en ärftlig, multifaktoriell utvecklingsstörning som kännetecknas av slapphet och inkongruens i höftleden. Det kan orsaka smärta, rörlighetssvårigheter och progressiv artrit.

Tidig diagnos, kontrollerad tillväxt, idealvikt, tillräcklig motion och ansvarsfullt avelsval är avgörande. Behandlingen kan vara konservativ eller kirurgisk och måste väljas baserat på den enskilda hundens ålder, svårighetsgrad och funktionella behov.