Hundstelkramp är en allvarlig neurologisk sjukdom som orsakas av tetanospasmin, ett potent nervgift som produceras av bakterien Clostridium tetani . Organismen finns i sporform i jord, damm och tarmkanaler hos många djur.
Hundar är naturligt mer motståndskraftiga mot stelkramp än människor och hästar, men de kan fortfarande utveckla potentiellt dödliga lokaliserade eller generaliserade former. Infektion sker vanligtvis när sporer penetrerar ett sår och finner gynnsamma förhållanden för groning.
Muskelstelhet, svårigheter att öppna munnen, spända tassar, spasmer och överdrivna reaktioner på ljud eller kontakt kräver omedelbart veterinärbesök.
Vad är stelkramp?
Clostridium tetani är en sporbildande, anaerob bakterie. Dess sporer är mycket resistenta och kan överleva långa perioder i miljön.
När de penetrerar skadad vävnad, som är berövad syre och innehåller nekrotiskt material, kan sporerna gro. Bakterierna förblir vanligtvis lokaliserade i såret, men producerar ett toxin som kan nå nervsystemet.
Sjukdomen härrör därför inte från en massiv spridning av bakterien i hela organismen, utan framför allt från verkan av stelkrampsneurotoxinet.
Hur stelkrampstoxin fungerar
Tetanospasmin binder till nervändar och färdas upp genom perifera nerver till centrala nervsystemet. Där blockerar det frisättningen av ämnen som normalt begränsar och koordinerar muskelkontraktioner.
När hämmande signaler försvinner förblir musklerna sammandragna och överreagerar på stimuli. Resultatet blir spastisk förlamning som kännetecknas av stelhet, sammandragningar och smärtsamma spasmer.
Toxinet som redan är bundet till nerverna kan inte neutraliseras av antitoxinet. Återhämtningen är beroende av bildandet av nya nervändar och kan därför ta flera veckor.
Hur blir en hund smittad?
Sporer kommer vanligtvis in i organismen genom:
- djupa sticksår;
- lesioner kontaminerade av jord;
- bett;
- främmande kroppar som har trängt in i vävnaderna;
- sår från ståltråd, spikar eller taggar;
- skador på fotplattan;
- kontaminerade kirurgiska sår;
- nekrotiska eller dåligt syresatta vävnader;
- djupa tandinfektioner, mer sällan.
Det ursprungliga såret kan vara mycket litet, dolt av päls eller redan läkt när symtomen uppstår. Hos vissa hundar kan inträdespunkten inte identifieras.
Är stelkramp smittsam?
Stelkramp överförs normalt inte direkt från en sjuk hund till ett annat djur eller till människor. Det är därför inte smittsamt via saliv, kontakt, matskålar eller samlevnad.
Risken uppstår vid sårkontaminering med sporer som finns i omgivningen. En hund med stelkramp utgör inte en direkt smittkälla för ägaren.
Inkubationsperiod
Symtom kan uppstå från några dagar till flera veckor efter sårkontaminering. De uppträder ofta inom en till två veckor, men intervallet varierar.
I allmänhet kan en kort inkubationsperiod vara förknippad med en högre mängd toxin, en lesion nära centrala nervsystemet eller en allvarligare klinisk form.
Lokaliserad form av stelkramp
Hos hundar kan stelkramp börja som ett lokalt tillstånd. Stelheten drabbar initialt musklerna nära såret eller en enskild extremitet.
Tecken kan innefatta:
- tassen hölls stel och rak;
- svårighet att böja en led;
- mekanisk gång;
- lokala muskelkontraktioner;
- styv svans;
- smärta eller obehag under rörelse.
Den lokaliserade formen kan förbli begränsad eller progrediera och involvera andra lemmar, bål, huvud och andningsmuskler.
Generaliserad form
I den generaliserade formen påverkar stelheten stora delar av kroppen. Hunden förblir ofta medveten och uppmärksam, men kan vara oförmögen att röra sig normalt.
Karakteristiska symtom inkluderar:
- progressiv stelhet i lemmarna och bålen;
- benen utsträckta och isär;
- stel gång;
- svårigheter att ligga ner eller resa sig upp;
- muskelspasmer;
- överkänslighet mot ljud, ljus och beröring;
- styv, upphöjd svans;
- förlängd hals;
- ryggen böjd bakåt i svåra fall;
- andningssvårigheter;
- ökning av kroppstemperaturen.
Symtom på stelkramp i ansiktet
Engagemang av huvudmusklerna kan ge ett mycket karakteristiskt uttryck:
- öronen hålls stela eller tätt ihop;
- rynkad panna;
- tillbakadragna läppar;
- uttryck som liknar ett påtvingat leende, kallat ett sardoniskt skratt;
- utskjutning av det tredje ögonlocket;
- delvis insjunkna ögon;
- svårighet att öppna munnen;
- stel käke;
- svårigheter att svälja;
- salivutsöndring.
Käkstelhet kallas ofta trismus eller "låst käke". Hunden kan vara hungrig och förbli medveten, men oförmögen att gripa eller svälja mat.
Spasmer provocerade av stimuli
Ett av de typiska symtomen på stelkramp är en överdriven reaktion på stimuli. Ett plötsligt ljud, ett starkt ljus, fysisk kontakt eller hundens rörelse kan utlösa våldsamma muskelkontraktioner.
Av denna anledning är drabbade personer vanligtvis inlagda på sjukhus i en miljö:
- tyst;
- dåligt upplyst;
- borta från människors och djurs passage;
- utrustade med mjuka och säkra ytor;
- hanteras med minsta möjliga antal stimuli.
Komplikationer av stelkramp
Svåra former kan orsaka potentiellt dödliga komplikationer:
- förlamning eller spasm i andningsmusklerna;
- luftvägsobstruktion;
- aspirationspneumoni;
- oförmåga att äta och dricka;
- uttorkning;
- hypertermi orsakad av kontinuerliga sammandragningar;
- hjärtrytmrubbningar;
- blodtrycksinstabilitet;
- urinretention;
- liggsår;
- muskelskada;
- trombos och komplikationer från orörlighet.
När det är en nödsituation
Det är nödvändigt att omedelbart kontakta en veterinärklinik när hunden uppvisar:
- progressiv muskelstelhet;
- spasmer utlösta av buller eller kontakt;
- svårighet att öppna munnen;
- oförmåga att svälja;
- andningssvårigheter;
- helt stela ben;
- oförmåga att resa sig upp;
- mycket hög kroppstemperatur;
- ett kontaminerat sår i samband med neurologiska symtom.
Hunden måste transporteras försiktigt, med minimerad buller, ljus och hantering. Försök inte att tvinga upp munnen eller räta ut lemmarna.
Diagnos av stelkramp
Diagnosen är huvudsakligen klinisk och baseras på kombinationen av karakteristiska symtom, progression av stelhet och eventuell förekomst av ett sår.
Veterinären kan utföra:
- neurologiskt besök;
- noggrann sökning efter sår och främmande kroppar;
- fullständigt blodstatus och biokemisk profil;
- urinprov;
- elektrolytbedömning;
- tester för att kontrollera muskelskador;
- röntgen eller andra undersökningar för att upptäcka främmande föremål;
- mikrobiologiska eller molekylära tester av materialet som tagits från såret.
Att isolera Clostridium tetani kan vara svårt, och ett negativt resultat utesluter inte sjukdomen. Behandling bör inte försenas när den kliniska bilden är starkt överensstämmande.
Patologier med liknande symtom
Differentialdiagnos kan innefatta:
- strykninförgiftning;
- förgiftning från vissa bekämpningsmedel;
- hypokalcemi;
- hjärnhinneinflammation eller encefalit;
- ryggmärgssjukdomar;
- neurologiskt trauma;
- muskelspasmer orsakade av andra toxiner;
- vissa biverkningar av läkemedlet;
- neuromuskulära patologier.
Strykninförgiftning tenderar generellt att uppstå mycket snabbt efter intag, medan stelkramp oftare utvecklas under en period av dagar.
Tetanusbehandling hos hundar
Det finns ingen enskild behandling som omedelbart kan motverka effekterna av det toxinet som redan är bundet till nervstrukturerna. Terapin har flera mål:
- förhindra produktion av nytt toxin;
- neutralisera den som fortfarande är fri;
- kontrollera stelhet och spasmer;
- upprätthålla andning, näring och hydrering;
- förhindra komplikationer av immobilitet.
Sårbehandling
När ingångspunkten har identifierats måste såret öppnas, rengöras och syresättas tillräckligt. Veterinären kan ta bort död vävnad och främmande kroppar genom en procedur som kallas debridering.
Detta minskar antalet bakterier och förändrar den syrefria miljön där Clostridium tetani kan föröka sig.
antibiotika
Antibiotika eliminerar bakterierna i såret och stoppar produktionen av nytt toxin. De neutraliserar dock inte tetanospasminet som redan är bundet till nervsystemet.
Valet av aktiv substans, administreringsväg och varaktighet är veterinärens eget ansvar.
Stelkrampsantitoxin
Antitoxinet kan binda till det toxinet som fortfarande finns fritt i blodet och vävnaderna, vilket hindrar det från att nå ytterligare nervändar. Det kan dock inte lossa det toxinet som redan är fäst vid nerverna.
Det är därför potentiellt mer användbart när det administreras i tidiga stadier. Dess användning måste övervägas noggrant eftersom det kan orsaka biverkningar, till och med allvarliga.
Spasmkontroll
Lugnande medel, lugnande medel och muskelavslappnande medel kan användas för att minska:
- muskelkontraktioner;
- ångest;
- smärta;
- överdriven reaktion på stimuli;
- risk för hypertermi och muskelskador.
Doserna måste justeras exakt, eftersom överdriven sedering kan försämra andning och sväljning.
Intensivvård och assistans
Hundar med generaliserad stelkramp kan kräva långvarig sjukhusvistelse. Behandling kan innefatta:
- vätskebehandling;
- sondmatning;
- aspiration av sekret;
- syrgasbehandling;
- andningsstöd i de svåraste fallen;
- temperaturövervakning;
- assisterad blåstömning;
- ögonskydd om ögonlocksstängningen är ofullständig;
- tjock, mjuk strö;
- frekventa positionsförändringar;
- mild fysioterapi när det är möjligt;
- förebyggande av liggsår.
Vatten eller mat bör inte tvingas in i munnen på en hund som inte kan svälja, eftersom det kan komma in i luftvägarna.
Hur länge varar återhämtningen?
Förbättring sker inte omedelbar eftersom de skadade nervändarna behöver regenereras. Hos hundar som överlever kan återhämtningen ta flera veckor.
Återhämtning sker gradvis:
- spasmer blir mindre frekventa;
- minskar känsligheten för stimuli;
- förbättrar sväljningsförmågan;
- förmågan att böja lemmarna återvänder;
- hunden återfår gradvis sin position och rörelse.
Sjukgymnastik måste introduceras med försiktighet och under veterinär övervakning, för att undvika att utlösa spasmer.
Prognos
Prognosen beror på sjukdomens omfattning och utvecklingstakt. Lokaliserade former som behandlas tidigt har generellt bättre utsikter.
Prognosen blir mer försiktig i närvaro av:
- generaliserad stelkramp;
- snabb progression av symtom;
- andningssvårigheter;
- oförmåga att svälja;
- aspirationspneumoni;
- svår hypertermi;
- arytmier och kardiovaskulär instabilitet;
- oförmåga att hålla hunden stilla;
- försening i behandlingsstart.
Dödsfall kan inträffa på grund av andningssvikt, aspiration, hypertermi eller systemiska komplikationer.
Blir en återställd hund immun?
Mängden toxin som behövs för att orsaka sjukdom är för liten för att alltid stimulera ett skyddande immunsvar. En hund som har tillfrisknat från stelkramp bör därför inte anses vara automatiskt immun mot framtida infektion.
Stelkrampsvaccination hos hundar
Till skillnad från människor och hästar har hundar en relativt hög naturlig motståndskraft. Av denna anledning ingår stelkrampsvaccination inte i rutinmässiga hundvaccinationsprotokoll.
I specifika risksituationer kan veterinären individuellt utvärdera användningen av immuniserande produkter eller antitoxiner. Vacciner eller serum avsedda för människor eller andra arter bör inte användas separat.
Förebyggande av stelkramp
Förebyggande åtgärder bygger främst på korrekt sårbehandling. Det är lämpligt att:
- kontrollera din hund efter utomhusaktiviteter;
- tvätta snabbt förorenade sår;
- få djupa eller vassa skador utvärderade;
- professionellt avlägsna taggar och främmande föremål;
- slut inte ytligt djupa sår utan ett besök;
- följ de föreskrivna behandlingarna till slutet;
- kontrollera svullnad, smärta, flytningar och dålig lukt;
- håll lådor och rastplatser rena.
En liten öppning i huden kan dölja ett djupt sår. Sår från naglar, ståltrådar, taggar, bett och rävsvansar som har trängt igenom vävnaden måste behandlas med särskild försiktighet.
Stelkramp och jakthundar
Jakthundar utsätts för förorenad jord, björnbär, taggtråd, träflisor, bett och främmande växtkroppar. Lesioner kan gå obemärkta förbi under pälsen eller mellan tårna.
Efter varje utflykt är det lämpligt att kontrollera:
- plantarkuddar;
- mellanrummen mellan fingrarna;
- ben och leder;
- bröst och buk;
- armhålor och ljumske;
- nosparti och munhåla;
- områden skyddade av halsband och sele.
Hälta i samband med progressiv stelhet bör inte automatiskt tillskrivas muskeltrauma. Om extremiteten blir alltmer spänd eller stelheten sträcker sig till resten av kroppen, bör hunden undersökas omedelbart.
Sammanfattningsvis
Stelkramp hos hundar är en neurologisk sjukdom som orsakas av toxinet Clostridium tetani . Sporer tränger vanligtvis in genom djupa, kontaminerade sår, även mycket små eller till synes läkta.
Stelhet kan börja nära såret och senare drabba hela kroppen. Spasmer, trismus, sväljsvårigheter och överkänslighet mot stimuli är karakteristiska tecken.
Behandlingen kräver kirurgisk debridering av såret, antibiotika, eventuellt antitoxin, spasmkontroll och intensivvård. Återhämtningen kan ta veckor.
Progressiv stelhet, käkspänningar, spasmer eller andningssvårigheter är en veterinär nödsituation och bör inte behandlas med huskurer.
