Efter att ha lämnat in lagförslag nr 182 av den 1 december 2015 till sina jurister, som syftar till att reglera viltvård och jaktförvaltning i Piemonte, har Federcaccia funnit det grundlagsstridigt. I ett brev som skickats till regionen Piemonte, ministerrådets ordförandeskap, jordbruksministern och miljöministern presenterar Federcaccia sina slutsatser.
Vi presenterar den italienska jaktförbundets resultat:
Italienska jaktförbundet (skattekod 970153105810), med huvudkontor i Rom, Via Salaria n. 298/A, i person av dess ordförande pt Avv. Gianluca Dall'Olio;
efter att ha granskat lagförslaget i fråga, som snart ska godkännas av Piemontes regionala råd;
understruken
– att regionernas återstående lagstiftningsbefogenhet i jaktfrågor, enligt författningsdomstolens fasta rättspraxis, måste utövas i enlighet med de kriterier som fastställts i lag nr 157/1992 för att skydda miljön och ekosystemet, eftersom den nationella lagstiftaren har etablerat en balans mellan det primära målet att på ett adekvat sätt skydda det nationella vilda djurarvet och intresset av att utöva jakt;
MARKERA
de många aspekterna av grundlagsstridighet i den aktuella regionala lagen, med särskilt fördömande av:
a) artikel 2:s femte stycke, som undantar vissa arter från jakt (bläsand, knatter, skedand, stjärtand, svärdfågel, sothöna, vattenrall, svan, tofsvipa, brushane, taffeland, sånglärka, koltrast, klippripa och bergshare), som artikel 18 i lag 157/1992 inkluderar bland jaktbara arter, vilket bekräftas av artikel 2 i samma delstatslag, som inte inkluderar dem bland de arter som omfattas av absolut skydd. Detta är därför en regional bestämmelse som inte bara strider mot relevant delstatslagstiftning utan också utgör en verklig "provisorisk lag" och som sådan är grundlagsstridig på grund av sin konflikt med artikel 117.2, bokstav s), i konstitutionen, med hänvisning till artikel 10.1, i lag 157/1992. Både identifieringen av det skyddade områdets minimibestånd (icke-jaktbara arter) och förteckningen över möjliga undantag (jaktbara arter) är av gemensamt intresse för det nationella samfundet, vars utvärdering och skydd fortfarande anförtros staten och den centrala förvaltningens befogenheter.
b) Artikel 6, punkt 7, som genom att ge ägaren eller hyresgästen av en fastighet befogenhet att när som helst begära att provinspresidenten och borgmästaren i storstadsområdet förbjuder jakt, står i klar konflikt med artikel 842 i civillagen och därför i strid med civilrätten, vilket i strid med artikel 117, punkt 2, punkt l), i konstitutionen, eftersom denna fråga faller under statens exklusiva jurisdiktion. Den står dock också i konflikt med artikel 15 i lag 157/1992, eftersom ägare eller hyresgäster av fastigheter som vill förbjuda jakt får lämna in en specifik begäran till regionfullmäktiges president, men endast inom 30 dagar efter offentliggörandet av den regionala PFV, under straff för förverkande. Dessutom reglerar den ett administrativt förenklingsförfarande som artikel 117, punkt 2, punkt l), fastställer. m), hänvisar konstitutionen till statens exklusiva befogenhet, och överväger dessutom en ny hypotes om så kallat "tyst samtycke" som är otillåtet i miljöfrågor enligt art. 20, paragraf 4, lag 241/1990;
c) Artikel 9, punkt 1, som tillåter jägare att ansluta sig till högst två jaktorganisationer eller jaktorganisationer under samma jaktsäsong, vilket öppet bryter mot artikel 14, punkterna 3 och 5, i lag 157/1992, som syftar till att garantera jägare friheten att utöva jakt och därmed ytterligare bryter mot artiklarna 2 och 3 i konstitutionen;
d) Artikel 11, punkt 1, som föreskriver att förvaltningskommittéerna för ATC:er och CA:er ska tillämpa lag 136/2010 och lagstiftningsdekret nr 33/2013, vilket tvingar dem att verka inom de gränser som fastställts i lag och regionens programmatiska och administrativa lagar. Denna bestämmelse ålägger förvaltningskommittéerna att följa organisatoriska och funktionella krav som undergräver behovet av att följa enhetlig nationell lagstiftning, vilket är statens exklusiva ansvar enligt artikel 117, punkt 2, bokstav l), i konstitutionen;
e) Artikel 11, punkt 8, som inför en möjlighet till oförenlighet för medlemmar i ATC:ernas och CA:ernas förvaltningskommittéer, och därmed bryter mot civilrättsliga frågor som enligt konstitutionsdomstolens etablerade rättspraxis uteslutande faller under delstatslagstiftarens jurisdiktion. I strid med artikel 14, punkt 10, i lag 157/1992 begränsar den regionala bestämmelsen orimligt föreningars möjlighet att utse sina egna representanter, med vilka de fritt måste etablera ett personligt förtroendeförhållande, oavsett om den valda personen bedriver annan verksamhet eller inte. Således hindrar den möjligheten att välja representanter med specifik teknisk-professionell kunskap, i strid med artiklarna 3, 5, 18 och 114 i konstitutionen.
f) punkt 1 i artikel 13, som delegerar till regionrådet, efter samråd med ISPRA och den regionala rådgivande kommissionen, antagandet av jaktkalendern för att fastställa (i) de jaktbara arterna och jaktsäsongerna; (ii) jaktdagar och -tider; (iii) de dagliga och säsongsbetonade fångstkvoterna. Eftersom skyldigheten att följa artikel 18 i lag 157/1992 erkänns, avslöjar bestämmelsen den tidigare fördömda grundlagsstridigheten i bestämmelsen i artikel 2 (se underpunkt a) och det är inte heller möjligt (under straffansvar för brott mot artikel 23 i konstitutionen, enligt konsekvent konstitutionell rättspraxis) att ge den administrativa myndigheten stort spelrum vid definitionen av den skattepliktiga kategorin. Det är inte motiverat att förpassa den primära källan till bakgrunden, inte heller att formulera en tom regional regleringsbestämmelse. Istället är det nödvändigt att detta fastställer innehållet och metoderna för administrativa åtgärder som kan begränsa den allmänna sfären av medborgarnas frihet. Dessa principer respekteras inte av den regionala bestämmelsen, som endast innehåller den bestämmelse som ger regionfullmäktige befogenhet att genom sin egen bestämmelse fastställa eventuella avgifter och begränsningar för jägare, utan att ge möjlighet att, ens implicit, härleda de vägledande kriterier som bör vägleda regionfullmäktiges bedömning vid genomförandet av den bestämmelse som ifrågasätts här. Detta är särskilt viktigt vid fastställandet av de veckovisa jaktdagarna som, med undantag för tisdagar och fredagar, överlåts åt jägarnas val, vilka genom jakt utövar en rätt till individuell frihet med tanke på att jakt, enligt författningsdomstolens läror, ingår bland gratis sportevenemang, utan att därmed tillåta regionerna att i smyg införa ytterligare en fast dag med jakttystnad;
g) Artikel 21.1.b), som förbjuder användning av levande lockbeten vid jakt, strider mot artiklarna 5 och 21.1.p) i lag 157/1992 och är därför grundlagsstridig. I själva verket tillåter den tidigare nämnda artikel 5 användning av levande lockbeten för jaktändamål, vilket omvänt bekräftas av artikel 21.1.p) i lag 157/1992, som förbjuder deras användning endast "utanför de fall som anges i artikel 5";
FÖRTROENDE
till följd av att Piemontes regionala råd önskar ändra lagförslaget i fråga för att det ska överensstämma med de konstitutionella principer som framhävts ovan
INVITA
formellt regeringen att övervaka arbetet i Piemonteregionens råd i en fråga som uteslutande omfattas av statens lagstiftande befogenhet.
Rom, 5 juni 2018
Italienska jaktförbundet
Presidenten pt advokat Gianluca Dall'Olio
