På senare tid har pressen gett gott om utrymme åt inlägg från vissa universitetsprofessorer och experter på hållbar utveckling angående det nya Lagförslag om ändring av lag 157 från 1992 (lagstiftningen som reglerar jakt och skydd av vilda djur).

Offentlig debatt är alltid legitim, men vetenskap bör baseras på fakta och studier av officiella texter. Tyvärr avslöjar en analys av nyligen genomförda uttalanden om den text som godkänts av senaten och skickats till deputeradekammaren en förvrängd berättelse som saknar praktiskt stöd i själva lagförslaget.

Här är en punkt-för-punkt-avlivning av de viktigaste falska nyheterna som cirkulerar på webben.

1. Skogsbruk eller statlig maritim egendom? Förväxlar man skog med stränder?

En av de mest utbredda kritikerna gäller den påstådda utvidgningen av jakt till kustområden. Detta är en grov feltolkning: texten i det lagförslag som godkänts av senaten hänvisar tydligt till statligt skogsbruk , inte statlig maritim egendom. Att förväxla skogsförvaltning med kustförvaltning visar på en dålig förståelse av den lagstiftning som diskuteras.

2. Trampskador och säkerhetsparadoxer

Ett annat argument som framförs av kritiker gäller de påstådda miljöskadorna som orsakas av jägare som trampar ner marken. Detta argument ignorerar områdets vardagliga verklighet: vandrare, svampjägare och skogshuggare besöker samma miljöer till fots utan att någon tar upp liknande vetenskapliga farhågor.

Samma partiska tillvägagångssätt är tydligt när det gäller säkerhet. Restriktioner krävs för dem som besöker dessa områden, men det råder fullständig tystnad om faktiska olycksdata i andra utomhusmiljöer, såsom hundratals drunkningsdödsfall eller badrelaterade olyckor i kustområden.

3. ISPRA:s roll: är dess yttrande om jaktkalendrar bindande?

Det mest tekniska felet gäller ISPRA:s (italienska institutet för miljöskydd och forskning) roll . Flera akademiska kommentatorer hävdar att institutet avger ett bindande yttrande om utformningen av jaktkalendrar.

Fakta säger något annat: ISPRA:s yttrande är inte bindande och har aldrig varit det. Detta bekräftas av institutets egna experter i varje officiellt forum. Lagen kräver samråd, men det slutgiltiga förvaltningsbeslutet ligger hos regionerna.

Slutsatser: en verklig vetenskaplig debatt behövs

Vildmarks- och markförvaltning kräver konkreta färdigheter och djupgående studier av lagar. Att göra ytliga bedömningar utan att först läsa lagtexterna riskerar bara att underblåsa ideologiska konflikter och distansera allmänheten från de verkliga hållbara utvecklingslösningar som landet behöver.

Hämtad från Abagrivenatoria.it