Tillkomsten av stränga regler för användning av bly i hagelgevärsammunition påverkar även gevär, och det handlar inte bara om att ha liljestämpeln, utan många andra överväganden är användbara i detta avseende.
Giftfri ammunition är sommarens trendigaste jaktord. En EU-förordning har infört strängare restriktioner för medlemsländerna än tidigare när det gäller användningen av bly i jaktammunition. Det innebär att många fler gevär kommer att behöva avfyra alternativa legeringar till bly, med en hel rad överväganden som måste göras, särskilt för de som tillverkar dem, som RFM. Och först och främst är det viktigt att notera att vapen avsedda för att avfyra giftfri ammunition har funnits i åratal, eftersom många utländska marknader länge har efterfrågat det, men nu har det blivit en prioritet även för italienska jägare, som därför behöver veta mer.
Låt oss börja med att beskriva egenskaperna hos de nya legeringar som för närvarande finns tillgängliga på marknaden, och säga att det finns två grundläggande begrepp som vi måste fokusera på: hårdheten och den specifika vikten hos de material som kommer att användas istället för bly. Vi berättar direkt att de för närvarande är stål, koppar, volfram och vismut.
När det gäller hårdhet, låt oss ta stålhagel som referens, vilket kanske är mer användbart för att förstå konceptet, och även för att det för närvarande är den billigaste och sannolikt kommer att bli den mest använda ammunitionen under de kommande åren. Dessa pellets, vars hårdhet liknar den hos pipan som är avsedd att avfyra dem med, skapar naturligtvis ett betydande slitageproblem, vilket särskilt ammunitionstillverkare uppmanas att åtgärda där det är möjligt. Om vi analyserar noggrant är slitage helt enkelt avlägsnande av material från kroppar genom friktion, så ammunitionstillverkare arbetar med att utveckla vad som kan begränsa det genom att maximalt innesluta stålhageln i speciella vad som också är tjockare. Med det sagt uppmanas gevärstillverkare att göra allt för att säkerställa att skottet inte orsakar skador på vapnet i form av slitage, särskilt med tanke på dess minskade kompressibilitet.
Eftersom stålkulor är okompressibla för de krafter som frigörs när de avfyras i det trånga utrymmet, börjar de sin resa nerför pipan, från kammaren till rekylkonen. För att begränsa trycket som genereras av det okompressibla materialet är det användbart att pipan har längre rekylkoner än de som tidigare konstruerats för vapen avsedda att avfyra blyammunition. Detta hjälper till att förhindra överdrivna påfrestningar i denna del av pipan.
Man tror också att kombinationen vadd/behållare/hagel kan skapa ytterligare spänningar längs hela pipans rörelse, så den logiska handlingsplanen för hagelgevärstillverkare är att designa pipor med större hål än vad som tidigare krävts. Åtgärder av detta slag, med en hålförstoring på 1/1,5 tiondels millimeter, verkar kunna begränsa pipspänningen. Sedan kommer den "ömma" punkten på mynningen, där choken sitter, vilket alltid har gett näring åt oändliga diskussioner bland jägare. Här är konceptet mycket tydligt: okompressibla material som stålhagel kräver ett stort utgångshål, och av denna anledning måste smala chokes undvikas, annars kan allvarliga problem uppstå vid mynningen. För vapen konstruerade för att avfyra giftfri ammunition överges alla chokes större än 5/10 snabbt, där det optimala tillståndet anses vara 4/10, vilket mer praktiskt för jägare är en modifierad 3-stjärnig klassificering. Därför är större chokes för okompressibla hagel absolut uteslutna. För att ytterligare förbättra mynningsmotståndet har det ansetts lämpligt att öka pipans tjocklek, precis vid choken. I detta skede försöker alla tillverkare att fullt ut utvärdera effekten av stålammunition på pipans förkromning, vilket tjänar till att ge ytterligare skydd mot slitage, korrosion och nötning, och vilket fungerade bra med blyhagel.
Det finns andra problem att beakta, alla härrörande från det faktum att trycket som genereras vid avfyrning är högre med de material som för närvarande finns tillgängliga. Först och främst belastningen på lödsvetsarna som förbinder piporna för de två brytskotten; dessa svetsar tenderar säkerligen att drabbas mer av den ökade belastningen. Men det är inte allt. I gevär som utsätts för sådan kontinuerlig belastning från avfyrning av stålammunition kan problem med träet vara vanligare, eftersom ju mer belastat träet är, desto större är sannolikheten att det skadas. Alla dessa erfarenheter kommer att dokumenteras mer noggrant under de kommande åren, när många vapen kommer att ha avfyrat stålammunition med en viss frekvens.
En sista anmärkning gäller verksamheten vid Proof House, som i enlighet med CIP:s riktlinjer (i flera år nu) har varit skyldiga att testa vapen utformade för att avfyra giftfri ammunition och därför anbringa det numera berömda liljemärket. Testningen är av överlägsen typ, specifikt utformad för att kunna anbringa liljemärket, vid 1370 bar med avfyrningstester för varje pipa, högst två, utan tre skott.
I denna avhandling har vi medvetet behandlat ämnen som uteslutande rör intern ballistik, det vill säga det nya förhållandet giftfri ammunition/gevärsammunition (specifikt de som använder stålhagel), och avsiktligt utelämnat alla begrepp relaterade till extern och terminal ballistik, eftersom de är av mindre intresse för vapentillverkaren, men uppenbarligen av stort intresse för jägaren som måste förstå dem fullt ut. Vi har också behandlat de kritiska frågor som uppstår vid användning av ammunition med mycket hårda hagel. Dessa kritiska frågor är uppenbarligen reducerade för andra material med lägre hårdhet än stål, såsom koppar eller vismut, men det är tydligt att eftersom geväret är utformat för att avfyra alla typer av giftfri ammunition, hänvisar alla föreslagna resonemang till analysen av de största möjliga kritiska frågorna.
Webbplats: www.rfmarmi.it – E-post: info@rfmarmi.it
__________
Maurizio Bertolassi – R.F.M. Armi.
Den stora erfarenhet som samlats under årtionden av att producera tusentals brytgevär från hans händer står nu till ditt förfogande.
Riccardo Ceccarelli – Cacciainfiera.it
Han har alltid skrivit om slätborrade vapen, brinner för vapen och amatörpatronladdning, och har studerat många av frågorna kring vapen- och ammunitionsinteraktion på djupet.
